Minoriteten

13.10.2016 kl. 22:41

Jag vill ännu dela med mig av en bra övning som vi gjorde på läsinspirationen sist. Temat var ungefär mångkultur i boken och ledaren ville öppna våra ögon för hur det känns när de flesta andra inte är som du eller har samma utgångsläge som dig. Hur känns det när läraren pratar om mumintroll och om hur tallskogen doftar, när alla andra nickar och du har ingen aning. Tall what?

- Under studietiden jobbade jag med personer som hade olika funktionshinder och jag kunde känna skillnaden på blickarna som vi fick under promenader som jag inte får på egen hand.

- Svenskan bland finskspråkiga har funnits med så länge att jag sällan tänker på det men visst avslöjas jag lätt ifall jag umgås med ett gäng finnar.

- Jag har varit med om att vara den enda vithyade i en by utomlands men då blev uppmärksamheten mer positiv. Det kändes ändå konstigt att andra stirrade på och ropade till mig endast på grund av att jag såg annorlunda ut.

- Flera av mina vänner har barn och ibland, speciellt om jag vistas med flera mammor samtidigt, kan jag känna mig som en minoritet då jag inte kan delta i jämföra-barnen-diskussionerna.

Hurdana erfarenheter har du av att höra till en minoritet? (Det kan handla både om en kortare situation eller om en längre period).

 

Någon stal mina tankar

Senast jag dejtade en person som jag började tycka om sa jag, "jag vill se alla dina tankar, jag vill in i ditt huvud". Han svarade, "du är nog redan i mitt huvud". Den här texten skulle kunna handla om hur utmattande det har varit för mig att behöva säga hejdå till personer som alldeles nyss visade ömhet och kärlek men nu sitter jag hos en vän i Malmö och vet ni vad som hände? Min gula Fjällräven-väska blev stulen direkt från Ettes lägenhet. Vi hämtade mina väskor hit och gick ut, då hade jag plockat ut det viktigaste i en mindre handväska. En snickare var i lägenheten och bytte fönster, med dörren på glänt, och då hade tjuven lurat i korridoren. Alltså så onödigt, där fanns ju bara två böcker från biblioteket och min fina penal typ. Det enda som grämer mig är att tjuven även tog min lilla anteckningsbok och kan komma åt mina nerskrivna tankar, om hen orkar läsa förstås. Tur så är jag ingen uppfinnare som hade skrivit ner hemliga ritningar eller invecklade kalkyler på de små bladen. Tur så är jag ingen anonym serietecknare som illustrerat nästa stora samhällskritiska bild som kommer att erövra världen bara någon får syn på den. Men mina högst personliga tankar var det och jag skulle gärna får dem tillbaka.

21.04.2017 kl. 20:05

Kanske vi ses lite längre fram

Jag håller om dig lilla skrutt. Jag kallar dig aldrig mammas lilla prins eller söten eller duvan men jag tittar nära på dina tunna korvar i nacken och hälsar på dig med fingret över kinden. Jag drar på munnen, ditt ena öra viker sig. Jag skriver upp vikten och försöker minnas på pricken hur lång du var när läkaren berättar. Jag är stolt när du lär dig gå, jag är stolt över att du överhuvudtaget finns efter allt det där hemska. Du har ingen aning vem jag är, kanske en av de snälla tanterna som brukar hälsa på, när du somnar i min famn. Jag sjunger om borttappade solstrålar, om haltande mullvader som hatar ljus. Rävpojken lärde mig den sången förra hösten och därför minns jag varje ord.

(Ungefär hur det kan kännas när du sköter om andras barn, när du inte har egna barn men gärna vill ha det en dag).

07.04.2017 kl. 22:26

Tankar om en bra bok och ifall det vi tycker om har betydelse för vem vi är (i varje fall de gånger vi säger det högt)

Nu har jag hittat en bok som får mig att både le och känna igen mig medan jag läser (speciellt det där med att inlevelsefullt kommentera hus och annat vackert i min omgivning som om jag aldrig sett något liknande förr). Det var min kollega Eva som lade den i handen på mig en dag efter att hon återlämnade en bok hon lånat. Boken heter Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri som antagligen varit på tapeten redan för en tid sedan.

"Men sen hade det spridits ett rykte om att han var bög och Valentin som tränade thaiboxning och var skolans största skräck tog Samuels lurar i rastrummet och fast Samuel mest lyssnade på hiphop, Biggie och Tupac och Snoop, så råkade det just den här gången vara en klassisk pianolåt i lurarna och Valentin skrattade och började kalla honom för Mozart, som sen blev Måsen, som sen blev Skrattmåsen för Samuel var ju brun men samtidigt vit". (Citat ur Allt jag inte minns som jag skrattade högt åt).

Sedan jag började känna fler personer som tycker om att skriva eller de andra använder kanske hellre älskar att skriva, jag uttrycker mig sällan lika starkt, så har jag funderat på det här med om det förväntas vara allt eller inget inom litteraturkretsar (om det finns sådana kretsar?). För jag tycker om att läsa och skriva men inte så där att jag inte klarar av att andas utan böcker. Jag har inte fått med mig någon goder klassiker från barnsben som jag citerar blundandes medan jag namedroppar några andra författare som påverkat mitt liv, så att resten av sällskapet nickar medlåtande. Många författare eller skribenter brukar berätta om hur de drogs till orden redan som barn, hur allt bara handlade om fantasivärldar och författardrömmar redan då, om att det inte fanns några andra alternativ för dem helt enkelt. Jag känner inte alls igen mig men jag tycker fortfarande om att skriva. När blev jag en person som tycker om att skriva? Över lag har jag alltid haft svårt för när det görs skillnad på en viss sorts stil eller musiksmak eller när det görs skillnad på så kallad finkultur. Enligt mig är det alltid bara positivt om en person lyckas gå i gång och känner iver under en film eller glömmer bort sig själv dansandes till en sjukt bra låt (i den personens öron). Varför skulle vi vilja döda den ivern genom att sucka och försöka ta avstånd från en kultur som går hem hos den "stora massan"?

06.12.2016 kl. 16:42

Julmyset

Varje gång julen närmar sig märker jag hur just den högtiden betyder allt mindre för mig. Kanske är det bara tillfälligt. Förutom stjärnan i fönstret och en liten tomte, riktigt söt från Aarikka, som mamma gav åt mig finns det ingenting som tyder på att det skulle finnas julstämning i mitt hem. Julen påminner mig om hur skör och ensam man kan bli en dag ifall du inte har en familj att fira med. Trots det har små trevliga händelser smugit sig på för att visa mig vad julen kan vara till för.

För mig kan det handla om självständighetsmys med Linda och Fjalar, om att känna mig fin med röda pärlorna kring halsen, om att gå på jobbets julfest, om att träffa en liten del av skrivgruppen, om att göra julkransar med gamla ledare, om att fira Lucia på Alingsåsgatan, om att fundera ut personliga gåvor till fadderbarnen, om att lägga armen kring mummos smala axlar, om att höra hur kusinerna har det, om att skicka kort i sista minuten, om att paketera vackra paket och tända ljus och känna hur granen doftar. Min jul behöver inte se ut eller kännas på ett visst sätt, den bara kommer och går.

05.12.2016 kl. 19:53

Jag rör om i ordförrådet och håller mig om hjärtat när inget blir som förr

Varje gång jag loggar in här, tänker jag, nu återvänder jag med alla suddiga orden från de djupaste hörnen av ordförrådet. Blockerat av känslor, små åskmoln och sönderbitna käkar. Ord som samlats under spontana taxiresor, nära upplysta vattendrag, i splitternya sällskap. Sådana som gör tigerminer och klöser med fingrarna i luften när fotografen riktar linsen mot oss på efterfesten. Själv blinkar jag med ena ögat till slut, när jag inte kommer på något annat.

Jag är blyg första gången, sen rör jag dig självsäkert i nacken.

Om du blundar kanske du minns din förra fru.

Det känns lätt att flyga till ett annat land, till en bästa vän och berätta allting i dubbelsängen. För när jag åker kollektivt nu mera passar varenda jäkla föredetting på att välja samma buss med sina nya blondiner under armarna. Där sitter de orörliga längst bak och ser nästan osynliga ut i mina ögon men jag har lärt mig att övervänliga hälsningsfrasen finns till för liknande engångschanser.

På resan försöker jag minnas hur en gammal klasskamrat såg ut, jag backar tolv år i tiden innan vi möts vid gågatan, bland det svenska folkvimlet och slasket. Jag föreställer mig hur hennes hår lockar sig i mössan, jag minns hennes våghalsiga konster på vägen hem och när jag får syn på hennes mörka drag är det ingen tvekan.

Om jag bara vetat hur illa det var. Då skulle jag ha ropat, välkommen till vår mesiga lilla stad, i skolans högtalare och avslöjat oss alla för mobbarbödeln.

Jag hade svårt att hålla blicken torr i Globen, när L sjöng "det kommer aldrig bli som förr". Inget kommer att bli som förut och det är då glädjetårarna visar sig.

20.11.2016 kl. 00:31

Slappna av

I kväll tog jag del av en avslappnigsövning i Lyfte och andades djupt i femton minuter utan att tänka på vad som händer utanför rummet. Okej, jag tänkte lite på riskakor först, mjölk, bananer, andas, tvättmedel, andas, andas. Efter hand tömdes huvudet på tankar och jag lyssnade på den mörka rösten som pratade till oss ibland, den höll mig kvar i rummet och sa att vi har det bra här. Jag bara satt stilla, blundade, andades, snurrade på nacken och blev varm i hela kroppen. Spänningen släppte och mina händer domnade till slut. Det var en mystisk känsla och det varade en lång stund. Jag tar det som ett tecken på att jag borde slappna av och göra ingenting lite oftare.

26.10.2016 kl. 22:34

Vi som förlänger vår ungdom

"Vi badar och får skrynklor i fingrarna, i tårna, vi värmer oss i bastun efteråt. Huden blir het och det bränner om vi nuddar varandra. Jag sneglar på kropparna i smyg och tänker att vi är unga den här sommaren ännu och kanske nästa men sen är ungdomen slut".

Jag blev redan vuxen och märkte inte när det hände.

Kanske var det förra juni, kanske redan för länge sen. När studenterna började se yngre ut och barnen körde bil.

När jag fick mera ansvar och kunde presentera mig med en arbetstitel. När jag kallade mig både för flicka och kvinna och sen bara kvinna.

När folk började säga "du är inte så ung längre", "du är ju ung ännu", "du är inte så ung längre", beroende på dagen.

När jag berättade om förr och började få svårt att välja, var det när jag var ung eller yngre.

Ändå fortsätter jag skriva naiva meddelanden till mina vänner på chatten och använda överdrivna svordomar när jag blir arg.

 

"Ihan kuin aikuisuus olisi joku oletus, että sen pitäisi tulla. Ja jos se ei tule, niin siitä pitäisi muka jotenkin ahdistua"

 

Paperi T säger sig känna igen trettioåringen som förlänger sin ungdom. En del blir vuxna och andra stannar kvar. Vi lever i en tid där barnen blir till, kanske sen, och där jobben varar fram till jul.

26.10.2016 kl. 21:29

Sluta fota mina kalsipper!

De här bilderna hör till en kort serie som kallas Underkläderna eller Sluta fota min kalsipper!. Ibrahim tyckte först att det var helt roligt men sen undrade han om det inte blir pinsamt för ägaren när jag dokumenterar något så privat som kalsonger. Kanske det var en aning olämpligt av mig men jag tyckte det såg så fint ut när de hängde ut sin tvätt på det här viset. Jag skulle gärna göra det själv om vi bara hade lite mera sol och värme i Finland.

 

13.10.2016 kl. 19:18

Det var sommar då

"Promise me that we will never sleep in a grandpa hostel again"

"I promise, maybe they have a grandma hostel over there."

Sista natten hade vi ingenstans att sova så Ibrahim pratade med en morfar som satt utanför busstationen och höll i en skylt, "rooms for rent". Tio minuter senare hade mannen, som inte kunde engelska men trodde vi var tyskar, fört oss till sin lägenhet där även en hostande farbror övernattade. Toaletten luktade urin och på morgonen väcktes vi av en pruttorkester.

Annars har jag mest goda minnen från sommarens resa, Kroatien är ett av det vackraste länder jag besökt. Zadar och Rijeka var mina favoriter. På en del ställen var det för mycket turister, jag önskar att de skulle ta hand om sina naturområden (skydda dem från att överanvändas). Men jag var ju där själv så kan inte säga åt andra att de inte skall åka.

13.10.2016 kl. 18:30

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu