Tankar från Flaggberget

02.05.2016 kl. 22:28

Det finns inte så många personer kvar längre, i min närhet, som så där spontant kan packa en korg med batonger, skumvin, sallader, kycklingbiffar och sugrör med roliga mönster på för att sedan sitta uppe på ett flaggberg hela kvällen tills solen försvinner. Kanske kommer några knappt adertonåringar förbi och frågar om vi har en korköppnare då de själv redan prövat med flaggstången, tänderna och småsten. Kanske kommer det en hund med namn Basse förbi och snusar på vår grill senare, när vi redan ätit upp allting och inte har något att bjuda på. För det har blivit mera så där att skall vi ses den trettonde nästa månad och hur länge och får ni barnvakt och det hör ju till livet minsann men jag undrar bara när det blev jag som blev hon som lever lite utanför.

Länge sen

För tillfället består min vardag av vacker natur, springturer, gäspningar, ungdomar och lite häng med kompisar. Dessutom ordnas det en massa mångsidigt program här om du bara håller ögonen uppe. Redan imorgon ordnas en internationell kväll för kvinnor på ungdomsgården, nyligen grundades det en ny ungmarthagrupp i trakten och i början av juni kan man gå på föreläsning med Maria Turtschaninoff som också bor i Karis.

En av de goda sidorna med mitt arbete är att det är väldigt rörligt och varierande. Här om dagen fick jag beundra Mikaelskolans vackra skolbyggnad och mindes hur det var att arbeta på min första arbetsplats efter studierna. En liten Steinerlekskola. Då bekantade jag mig med en helt ny miljö och kom i kontakt med människor som enligt mig verkade vara mer öppna för olikheter. Efter det har jag också mött på en del fördomar mot pedagogiken. Jag minns att jag reflekterade kring det här, om hurdana splittrade grupper vi kan leva i, utan att någonsin behöva röra om i det egna tankesättet.

Just nu försöker jag också hinna genomföra min sista uppgift till kursen i voimauttava valokuvaus (det låter vettigare på finska). Några kolleger från en annan kommun råkade precis hålla i trådarna för ett fotoprojekt med unga där jag får vara med på ett hörn. Tänk, här har jag gått omkring och lärt mig att det sociala området skall vara anonymt och osynligt tills den här utbildningen kommer in i mitt liv och vänder om tankarna.

"Du är så viktig för mig att jag vill fotografera dig och visa åt alla att du och dina tankar finns"

18.05.2016 kl. 21:23

#norppalive

I dag vaknade jag upp till ett trevligt meddelande som Linda hade skickat till mig. Hon ville uppmärksamma mig om Norppalive där det går att följa med en saimenvikare i realtid. Kameran har rustats upp på en plats där saimenvikaren trivs och brukar vistas på. Eftersom jag själv har fungerat som en så kallad norppakummi några år nu, vilket betyder att jag betalar in en liten summa varje månad, för saimenvikarens bästa (läs överlevnad: de är utrotningshotade) gick jag direkt in och kollade på livesändningen. WWF har gjort en effektiv kampanj och de gjorde det lätt för mig att vilja vara med och understöda de här söta varelserna. Lite synd är det ju att man väljer understödsobjekt enligt söthetsgrad men alltid finns det något vi kan sucka över, om man riktigt vill det. Den här morgonen låg saimenvikaren raklång och latade sig på den varma klippan, den sov eller solade sig. Jag kunde byta plats med djuret när som helst. Just nu verkar den vara på vift, gå in och kolla!

PS. Pusa hispida saimensis, hur skall jag komma ihåg det där? Tänk alla de som behöver lära sig latinska namn, slaviskt, på arter eller kroppsdelar eller vad som helst som kräver att du kommer ihåg dem utantill inför ett särskilt tillfälle. Jag tänker på er!

06.05.2016 kl. 12:52

Om brutna relationer

Jag skrevs med Raisa och Julia tidigare, om att vi skall besöka den kommande utställningen: Museum of Broken Relationships. Det är en samling prylar som privatpersoner runt världen har donerat till muséet, med en tillhörande berättelse. Tanken är att alla prylar har en koppling till en person och en relation som har varit av betydelse och som inte längre existerar. Nu finns bara föremålen kvar som en påminnelse av något som varit och då kan det vara svårt att göra sig av med dem. Jag läste om en kvinna som hade lämnat in ett granngrönt tvättfat till samlingen. Hon hade opererats för hemoroider och hennes dåvarande pojkvän hade köpt tvättfatet för att hon skulle kunna svalka analen efter operationen. Det hade visat sig att fatet var alldeles för litet för hennes bak. Hon menade att mannens insats/handling hade varit en sann kärleksförklaring och att hon hade älskat honom något fruktansvärt. Den här utställningen berör mig redan, innan jag ens har sett den. Jag har själv kvar en mångårig grönväxt som en expojkvän gav till mig när jag flyttade till Alingsåsgatan. Jag har kvar en tavla som gömts undan en längre tid men som nu lyfts fram när den blivit neutral. Jag har kvar en gitarr som pryder mitt hem. Men framför allt har jag kvar minnen av personer som aldrig mer kommer att vara en del av mitt liv. Både fina och ledsamma. Jag kan fortfarande höra hur personen skrattar, hur han pratar, jag kan minnas ställen som vi besökt och hur olika ni rörde mig. Jag vet bättre nu, jag vet hur jag vill bli behandlad. Det här låter kanske dramatiskt, jag är en känslig person, men jag har svårt att komma på något mer dramatiskt än alternativen: dela resten av livet tillsammans eller att aldrig mer ha att göra med varandra.

06.05.2016 kl. 01:12

Solsken och vitsippor: det låter bekant

  • Vet du, de här vårbilderna med solskenet och vitsipporna beskriver känslan i mitt bröst för tillfället. Vintertankarna börjar sakta försvinna och en svag vinnarmelodi spelar i bakhuvudet när jag vaknar om morgnarna.
  • Jag reflekterade kring snällhet här om dagen och hittade ett fint meddelandet av Sara: "Du påminner mig alltid om att vi alla borde vara lite mera ödmjuka".
  • Ellen skrev en bra text om kroppen och jag har väldigt svårt för fitnessbilder just nu. Jag undrar vem som mår sämre psykiskt: de som inte lyckas gå ner i vikt för att motsvara kroppsidealen eller de som laddar upp tio bilder i veckan på sina uppumpade kroppar i sociala medier?
  • Jag tvättade cyklar och lekte knutleken med scoutflickorna tidigare i dag. Orken ville tacka nej när meddelandet dök upp kvällen innan men det är svårt att neka stadens mest sympatiska verksamhet. En flicka frågade om hon får springa två varv runt huset och vi sa givetvist får du det. Kan du tänka dig den livsglädjen, när du frivilligt vill springa runt ett hus.
  • På tal om snällhet. Det lönar sig för det mesta. Det är också bra att kunna vara hård, klara av att välja sina ord, säga emot, inte bli utnyttjad. Ingen vill vara den där snälla flickan. Men när en person som varit din granne för fyra år sedan skriver att han har fixat mig en biljett till lördagens konsert med Mumfords and sons, då jublar jag för snällheten, som blir ömsesidig för det mesta.

 

 

 

 

03.05.2016 kl. 21:43

Om bildvalen i mitt liv

Jag lade just märke till min bild här på höger sida och skrattade lite. För enligt en kort artikel som handlade om Tinderprofiler så hade personer som använde sig av en bild där armarna är utslängda från kroppen eller där armana är öppna en större chans att få en match. Jämfört med ifall du valde en bild där du står med armarna i kors. De förklarade forskningsresultatet med att levande handrörelser signalerar någon slags djuriskt beteende hos personen (hoppas att det stod något ditåt ens, annars låter jag bara konstig nu). Tur så kommer jag aldrig att använda den appen mera, för just den där bilden skulle ju vara helt galet djurisk.

26.04.2016 kl. 21:25

När erfarenhetsexperterna berättar

Under de senaste åren har jag fått möjligheten att lyssna till fyra olika erfarenhetsexperter som är utbildade att berätta sin personliga historia. Det kan gälla en egen erfarenhet av missbruk, psykisk sjukdom eller fängelsevistelse. Berättandet kan fungera som en del av en rehabiliteringsprocess men tanken är också att erfarenhetsexperten skall kunna fungera som stöd åt personer som just nu upplever en liknande livssituation. De kan bjudas in för att personalen skall få en ökad förståelse eller i ett förebyggande syfte för olika grupper. Några av berättelserna har varit från en helt annan värld än min. Lite som Operahuset men från en annan stadsdel. Det har varit heroin rakt in i armen, misshandel så att den andra nästan dött av skadorna, skulder och vad som händer sen, ifall du inte betalar tillbaks skulderna på Rosvägen. På många sätt har det handlat om väldigt omvälvande historier som fått mig att stanna upp. Där sitter de där personerna och delar med sig av allt det här sköra och tabubelagda åt en okänd publik. Vilken självgranskning de har lyckats med för att ta sig till det stadiet.

I dag försökte jag fråga några unga vad de tycker om liknande berättelser, känns de för avlägsna från deras egen situation? Säger de nej till droger nästa gång om de hört om en person som varit ner på bottnen men tagit sig upp eller borde vi också få höra flera historier från dem som lever där just nu? Jag tycker nämligen att vi ibland matas med liknande överlevnads-och framgångshistorier. Jag klarade mig. Gud blev min räddning, jag avbröt studierna sex gånger men nu är jag närvårdare, från livstidsfånge till kirurg, hon lämnade drogerna och blev nykterist. Det var till exempel en person som nämnde att dokumentären Reindeerspotting hade haft stor inverkan på hen, då man nästan själv ville spy när man såg hur droganvändningen förvandlade människan. Jag undrar också ifall vardagsberättelserna får tillräckligt med utrymme? Räknas man bara ifall man gör något utöver det vanliga? Skall vi alla jaga det där utöver det vanliga? Jag faller själv i den här fällan ibland, här på bloggen, med att skriva om sådant som verkar mer spännande och speciellt i mina ögon. Men jag älskar också att berätta om alldeles små händelser i mitt liv, som hur glad jag blev när jag hörde att en person berömde kvinnan i affären en dag: "Sä olet niin kaunis, mä en ymmärrä miten sun mies kestää".

26.04.2016 kl. 20:08

Läsinspiration

Kanske du känner till Hangö sommaruni från tidigare?

Jag anmälde mig i dag till nästa års läsinspirationskurs som de ordnar där. Jag vet, jag vet. De här kurserna tar aldrig slut. Men en tydlig profilering har format sig på mitt cv och jag är fortfarande inspirerad av att lära mig mer. Bibliotekarie Agneta Möller-Salmelas arbetsinsatser uppmärksammades med ett stort pris förra hösten och jag har hört enbart gott om henne, så jag hoppas på det bästa.

Som bäst älskar jag att följa med när min brors pojke, Max, lär sig att prata. Jag har ju inga egna barn att skryta om så jag passar på att skryta om honom nu. Han kan en massa finska och svenska ord. Han pratar längre meningar ibland och de sade på lekskolan att hans språkutveckling sticker ut. Det här betyder inte att han är något underbarn (alla familjer tycker väl det om sina egna barn) men det är så roligt att höra. För jag minns hur min bror hade läst en artikel om pappans roll som läsförebild åt barnen och var noga med att läsa varje dag för Max redan då han var riktigt liten. Nästan varje gång vi ses hämtar Max en bok till mig och sitter länge i min famn och lyssnar. "Afons åber, helikopter". Hoppas att intresset håller i sig.

Det är så otroligt viktigt att få ett starkt språk att luta sig tillbaka mot. All förståelse för alla andra ämnen i skolan påverkas om du har en svag läsförståelse. Plus att du kan lära dig att använda mer kreativa formuleringar än "vitun homo" när du försöker visa din åsikt och vara arg.

20.04.2016 kl. 21:12

Poesi och översikt

Jag hade turen att hitta en ledig fåtölj längst bak i det gamla klassrummet. Historia eller historier kanske det stod ovanför dörren när jag kom in. Rummet fylldes upp till fönsterbrädet och publiken fick ta del av poesi som var både nostalgisk, underhållande och stundvis ställningstagande. Jag lyssnade på rösterna och hur olika de som läste använde sig av sin egen. Rösten avslöjar var du kommer i från, om orden stockar sig i halsen på dig, kanske din ålder, kanske din personlighet. Det sista blir bara rena spekulationer från min sida. Även om du låter som en ängel när du pratar behöver det inte betyda att du inte kan ha rövarfasoner. I varje fall blir en text mer personlig och berör mig lättare när jag hör den läsas upp direkt av skribenten så här.

13.04.2016 kl. 20:46

Här är du redan stor

Direkt när jag såg den här bilden som Julia tog på mig under gårdagens utfärd insåg jag att den blev min nya favorit. Den beskriver en känsla som jag kan gå omkring och bära på ibland. Jag kan känna mig så liten när jag läser om vad som händer i världen och när jag försöker hänga med i allt som jag borde hänga med i. Feminism, miljöfrågor och förändringar på arbetsplatsen, för att nämna något. Samtidigt är allting i min egen vardag och mina tankar och känslor så stora för just mig.

Du har viljan att bli större, här är du redan stor. Det är Melissa Horn som sjunger de orden i en sång som passerat mina öron många gånger. Jag har funderat på låttexter den senaste tiden och är fortfarande fascinerad av hur olika musiksmaker vi kan ha. Hur kan en låt som går mig på nerverna väcka iver hos en annan person, varför är det lite pinsammare att sjunga med till en sommarplåga än att citera ett punkband och hur kommer det sig att jag fastnar för den här korta meningen just den här våren trots att jag har hört den tidigare?

03.04.2016 kl. 22:40

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu