En början på en guide: hur du skriver de finaste negativa beskeden

23.02.2016 kl. 22:14

 

Eftersom jag dagligen möter personer som lever utanför arbetslivet kan jag inte låta bli att fundera på om det finns skillnader på hur man framför beskedet om att just du inte blev vald till den arbetsplatsen du ansökte om. Vissa företag låter helt bli att meddela eller har ett automatiskt svar som sänds ut till alla sökanden. Jag har ännu aldrig varit personen på andra sidan. Hon som anställer och tar emot ansökningarna men det borde väl vara en ära att så många valt att söka, lagt ner sin tid och skrivit om sina erfarenheter.

Det finaste svaret jag själv fått är från min drömarbetsplats, där jag fungerade som frivillig en kort tid under studietiden. Tyttöjen talo. De ordnar en massa värdefull verksamhet för flickor och kvinnor. Trots att jag inte fick jobbet blev jag lite varm om hjärtat när jag läste meddelandet. Det var hundra sökanden. Om jag var en av hundra och ändå kände mig uppmärksammad måste de ha gjort något rätt. Jag har sparat svaret med tanke på framtiden, ifall jag råkar bli chef, för att kunna påminna mig själv om att behandla varenda ansökan med stor respekt. Andra delen av guiden kunde heta: hur du lämnar en person på det värdigaste sättet i världen.

"Kiitos kiinnostuksestasi Helsingin Tyttöjen Talon monikulttuurisentyön ohjaajan paikkaa kohtaan. Hakijoita oli lähes sata, joista 7 haastateltiin. Valintakriteereissä painottuivat  koulutustaustan lisäksi ennen kaikkea kokemus monikulttuurisesta työstä ja sen merkitysten esiintuominen.

Valitettavasti emme tällä kertaa pystyneet hyödyntämään osaamistasi. Kenties tiet kohtaavaat toisessa kohtaa. Hyvää kevättä toivottaen!"

Strasse

Under påsken hälsade jag på Sandra som bor i Strasbourg som bäst. Jag hade varit lite nervös på förhand, då jag skulle ta mig dit via Paris på egen hand. Det gick omkring beväpnade män på metrostationerna och på vägen hem kontrollerade två poliser varje vagn med hjälp av en bombhund. Allt gick bra förstås och bara man åker i väg inser man snabbt hur många vänliga människor det finns, som ler, skämtar och hjälper mig om det behövs. Min franska var obefintlig, jag förstod vissa ord här och där, men Sandra klarade sig bra och hon lär sig mer för varje dag när hon nu omringas av språket. Både Strasbourg och Colmar, en liten idyllisk stad i närheten, var båda värda ett besök. Ingendera är sådana städer som jag skulle komma att tänka på ifall jag inte hade någon koppling dit på förhand. De vackra husen fyllde upp hela staden och storleken på städerna föll mig i smaken. Vi kunde promenera runt och se det mesta. Jag är så inte en storstadskvinna som vill klämma in mig med  hundra andra i klaustrofobiska metrovagnar.

03.04.2016 kl. 21:38

Anteckningar: spontana tankar

 

Över fyrahundra personer har utbildats i mördarteori.

Jag försöker låta bli att mata psyket med blodiga rubriker innan flyget lyfter.

Tänka, om det händer har det redan hänt.

Paris, Strasbourg, Sandra.

Det blev aldrig av att öva franska via Duolingo men jag frågar mig fram om jag inte hittar.

Jag vet inte hur det låter i dina öron men jag trivs i stunder där ingen vet var jag är. När jag har lämnat telefonen hemma och springer ensam i mörkret eller gör en spontan utfärd med en ny person. (Då vet ju hen var jag är förstås men ingen annan).

En ung syrisk kvinna söker vänskap i Karis. För henne har det redan hänt och jag inser gång på gång hur självklart vi tar vår trygghet här.

24.03.2016 kl. 18:21

#majasbok

Jag följer majasbok på Instagram och hennes illustrationer hör till mina favoriter för tillfället. Över lag följer jag inte så många okända personer, konstnärer eller kändisar där utan mest bekanta. Majas teckningar och texter gör mig lika glad varje gång med den mysiga humorn och tonen i dem. Hennes djurbilder ges ut i bokform riktigt snart och jag har redan bestämt mig för att beställa den bara det är möjligt.

bilden är från hemsidan

24.03.2016 kl. 17:56

Kusliga ögonblick

 

"I går när jag kom hem och gick upp en våning i vårt bleka trapphus satt det en pojkspoling på golvet och stirrade på en stor skärm. I samma stund som våra blickar möttes släcktes lampan i korridoren men hans ansikte lystes upp av det vita ljuset i skärmen. Båda verkade lika förvånade av mötet. Kanske han trodde att farmor äntligen kom hem. Jag hann tänka att han liknade en yngre version av dig. Jag frågade om han inte slipper in men han sa att han väntade. Det är sådana där ögonblick som rör om känslorna och påminner mig om personer som funnits i mitt liv en kort, kort stund men sedan försvunnit. Att helt oväntat vara tvungen att bryta all kontakt med en person som hunnit bli den närmaste är det värsta jag har varit med om. Det blir så overkligt, svårt att sätta fingret på, var det på riktigt eller var du bara en spökversion som lämnade kvar rysningar i nacken på mig".

19.03.2016 kl. 10:27

Minnen kopplade till platser i staden

Det var Miilo som hade fått syn på ett kul projekt som finns i Karis bibliotek just nu. Anonyma personer har rustat upp en karta och skrivit små berättelser som är kopplade till olika platser i vår hemstad. Med finns både en nostalgisk plats, en plats som du skäms över, en plats som kunde förändras och en plats där det känns bra att vara på. Roliga idéer är väl till för att återanvändas och spridas, tycker jag. Därför funderade jag på olika platser som har varit av betydelse för mig.

Rakelsgränd och Prästgården

Hela min barndom vistades jag på den här gatan och i det här området tillsammans med en hög andra barn i samma ålder. Jag har varma minnen från bobollsplanen, jag brukade klättra upp i en stor gran bakom huset och leka stad i ett kärr med djupa diken. Jag klättrade högt upp i lyktstolpar och gick omkring på styltor. Mina föräldrar bor fortfarande här.

Lärkkullavägen

Min bästis Minna bodde på Lärkkullavägen och vi brukade alltid träffas nedanför radhuset och cykla tillsammans både till och från skolan. Vi är fortfarande goda vänner så det är fint med så här gamla gemensamma minnen.

Karisvägen

En liten bybutik, Henelius, fanns på hemvägen från skolan och rätt så ofta stannade vi här för att köpa något gott. Kvinnorna bakom disken frågade alltid hur man hade det.

Pumpviken

När jag gick i högstadiet gick det ännu att simma i den bruna ån i Pumpviken. Vi brukade samlas där på stranden under sommarlovet och sola hela dagen.

Villa Haga

Jag började scouterna när jag gick på trean och har vistats mycket i huset då kårlokalen fanns på andra våningen. I dag finns mitt arbetsrum i samma hus vilket är kul då det enligt mig är ett av Karis vackraste hus.

Gymnasiet

Jag minns gymnasietiden som en väldigt sympatisk och lättsam tid i mitt liv med många roliga människor att umgås med.

Alingsåsgatan

Huset på Alingsåsgatan kommer alltid att vara en speciell plats för mig. Det var en fin stämning där och varje gång jag kom hem kände jag att jag verkligen var hemma.

02.03.2016 kl. 17:19

Den lilla sjöjungfrun

 

Senare i vår kommer jag att gå och se på balett för första gången i mitt liv. B-a-l-e-t-t. Om du skulle ha frågat mig med på balett för fem år sedan skulle jag ha skrattat en liten stund. Operahuset har inte varit en del av den verklighet jag levt i helt enkelt. Det var någon som beskrev Den lilla sjöjungfrun som ovanligt rå för att vara en barnpjäs. Publiken och barnen lär förvånas av det brutala slutet. Jag har höga förväntningar och funderar på hur jag skall klä mig för att passa in i salen. Hur kommer alla dräkterna att se ut, alla färgerna i bakgrunden, sjögräset, kommer sjöjungfrun att fastna i sjögräset? Jag ser fram emot de eleganta dansarna när de trippar ljudlöst fram i sina stora fenor. Ja, kommer sjöjungfrun att dansa balett i en grön stjärt? Det här är kanske dagens viktigaste fråga.

PS. Här kan ni läsa om en kvinna som har sjöjungfrulivet som sin kära hobby. Människor slutar aldrig att överraska mig.

24.02.2016 kl. 22:56

Nya människor i småstäder

 

Ofta, när man pratar om småstäder, kommer man till ett skede där man konstaterar att "alla känner alla". När jag tänker efter, känner jag inte så många av karisborna personligen. Jag känner igen dem på stan och har säkert hört vem deras föräldrar är och hurdan firma de grundande för fem år sedan. Kanske jag redan har en färdig bild av dem trots att jag inte alls känner dem. Jag vet inte vad de drömmer om, hurdan humor de har, vad de brinner för och vem de blivit nu när minnesbilderna från gymnasietiden börjar suddas ut. På något sätt är det ett större steg att lära känna nya människor i småstäder, där gamla vänskapsband redan formats och sett liknande ut sedan tonåren. För en tid sedan satt jag och åt lunch ensam i Ekenäs när en kvinna frågade om hon får sitta ner i samma bord. Förstås, svarade jag. Vi åt tysta en stund och jag funderade ifall jag skulle göra något åt saken eller inte. Är du härifrån, frågade jag till slut vilket ledde till en längre diskussion och till att kvinnans man slöt sig till vårt sällskap som även han var väldigt intresserade av mitt jobb. Vi skildes åt med glada miner och jag var på gott humör en lång stund efter det korta mötet. Det är så sällan som jag går fram till främmande personer som jag inte känner personligen här trots att det oftast är väldigt kul att höra nya historier.

22.02.2016 kl. 18:27

Obetalda arbetsdagar

 

I slutet av veckan hann jag också åka till Åbo för att ta del av hela fotogruppens personprojekt. Jag tar ut obetalda arbetsdagar för att gå den här utbildningen vilket ibland känns lite osäkert. Men jag skulle inte göra det om jag inte verkligen vill det. Ibland tänker man kanske på något en längre tid utan att göra något åt saken, då kanske det är ett tecken på att man ändå inte riktigt vill eller så finns det andra hinder förstås. Alla hade valt en för dem nära person (jag: Jolin) som de nu hade fotograferat och det blev två så djupa dagar att jag på riktigt kände mig helt utmattad på vägen hem och ännu följande dag. Det fanns så många känslor och intryck i rummet att ta in på en gång. Vissa hade rest landet runt, andra visade hur de klarat av svåra kriser och någon lyckades blåsa liv i gamla relationer. Fotografier som ett terapeutiskt redskap är så mycker mera än vackra bilder. Där är det huvudpersonen som styr och inte den som tar bilderna (vilket kan vara svårt: pröva själv att fota en annan person utan att hela tiden säga hur den andra kunde vara). Det handlar allra mest om närvaron och om att den andra blir sedd. Nu skall jag söka upp en bild som symboliserar en plats/ett mål dit jag är på väg och skriva ner varför jag gör allt det jag nu sysslar med för stunden.

Låter det inte enkelt?

21.02.2016 kl. 15:28

Joskus kirjoitan myös suomeksi

Det är en längre tid sedan jag deltog i ett tillfälle där man pratar om skrivandet tillsammans med andra. Jag saknar det. Jag behöver struktur och inspiration utifrån för att hålla lågan vid liv. I dag ordnades det en heldag i Fiskars med temat kreativt skrivande och berättande. Eftersom hela innehållet gick på finska kände jag ingen prestationsångest. Jag behöver inte bemästra skrivandet på finska på ett lika korrekt vis som det förväntas av mig när jag använder mitt modersmål. Allt oftare klarar jag av att skuffa undan den tanken även när jag skriver på svenska men i dag blev skillnaden tydlig.

"Metsä oli lumesta hiljainen. Jos Pekka olisi taikuri hän taikoisi metsän hiljaisuuden pieneksi lounasrasiaksi jota hän kuljettaisi mukanaan kiireisinä hetkinä"

Vi övade på att inleda en novell med den dåligaste meningen vi känner till och fortsätta me de tråkigaste beskrivningarna vi hört i våra liv. Det var förvånansvärt svårt. Senare skrev vi en så bra novell som möjligt tillsammans, mening för mening. Metsä oli lumesta hiljainen, var en vacker inledning som jag byggde vidare på. Den senare delen av seminariet handlade om muntligt berättande och vi fick besök av en man som i princip livnär sig på att berätta historier. Han drar berättarklubbar både i Åbo och Helsingfors. Det skulle vara roligt att gå dit och lyssna något varv. Jag tycker att det kan vara mysigt när någon läser högt och jag kan försiktigt fråga av personer som känns tillräckligt nära, om de orkar läsa några kapitel för mig.

20.02.2016 kl. 20:51

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu