Guld och innehåll

27.10.2015 kl. 18:59

Jag har gått runt på olika lopptorg och stannat vid allt guldigt. Ingen skillnad vad, bara det glimmar av guld. Bältet gick precis runt midjan, det sista hålet var menat för mig. Inga passande skor, bara böjda sorgliga klackar. Bland försvunna trender och tisdagsträngsel. Vill jag bära en krans med guldblommor, en svajande mantel, en hög krona i guld, varför inte en enorm krage med guldkant när jag en gång börjat. I dag tänkte jag på hur viktigt det är att ha någon mission för sig ibland: som att ordna en fest. Det medför liksom automatiskt innehåll i livet, vad skulle jag annars göra? Själv upplever jag ett stort välbehag av att slutföra eller åstadkomma något konkret. Det behöver inte alls vara stort: diska och kratta funkar för mig bara jag ser resultatet framför mig. I dag knöt jag ihop två stora spindelnät i fönstren på jobbet och huvudet tömdes på tankar medan fingrarna pysslade. Kollegerna sydde gardiner och försökte hänga upp dem, trots att de båda två var aningen kortväxta för att utföra uppdraget.

Pysslet återvänder

Jag har glömt bort hur jag brukade tycka om att pyssla tidigare. Köpa olika färgers snören, knappar, pärlor. Paketera med vackert papper och avsluta belåtet med en rosett. Dekorera med omsorg trots att pappret rivs i bitar om en stund. Vissa lägger märke till ansträgningen, petar försiktigt upp tejpet längs med kanterna, viker pappret och förvarar det i sin egen pyssellåda.

Ibland har jag för stora ambitioner. Jag kan planera en produkt färdigt i mina tankar och blir frustrerad när det mentala pysslet inte motsvarar det verkliga resultatet. Andra gånger blir det bättre än förväntat. Bäst av allt är känslan när fingrarna jobbar, pratet i rummet blir avlägset och tiden suddas ut.

Jag bestämde mig för att delta i Spinneriets julmarknad i Ekenäs lördagen den 12.12. Bäst att börja vika, för jag säljer sådana här handvikta ljusslingor.

25.11.2015 kl. 20:56

30

Jag fyllde år under helgen, hela 30. Det firade jag med en stor fest i vackra Dönsby b&b. Vad är väl bättre än att själv få forma sin egen fest, så att den blir så personlig som möjligt. I början delade jag ut små lappar till alla, jag hade skrivit en kort text om gästerna och tanken var att man skulle hitta den person som beskrevs på den lapp man fick. Det visade sig vara uppskattat och jag hörde att många hade gått fram till Raisa och sagt: var det dig vi skulle prata med? Hon var en av de få som inte kände någon annan på plats. Festen blir alltid lite annorlunda om du inte känner någon från tidigare. Vi fick besök av en hemlig gäst, Tika, som sjöng fem låtar som jag valt ut. Alltså det var så fint att få höra alla mina favoritlåtar spelas live så här. Vårens första dag, Younger, Because The Night och My Silver lining. Sångarens eget förslag var Ain´t no mountain high enough. Efteråt tyckte jag att det blev ett roligt sammanträffande, då jag har för mig att jag läst att Tika har sina rötter i Nepal och att hon sjöng om höga berg, då jag själv varit där och vandrat i Ana Purna. Men det kan också hända att jag gillar symboliska "tecken" och lätt hittar liknande kopplingar omkring mig. Över lag var jag väldigt, väldigt lycklig hela kvällen. Jag har fått lära känna många olika slags människor under mitt liv och det gör mig lycklig när de visar att de tycker om mig och vill vara med och fira. Den största och en av mina finaste gåvor någonsin var en åktur med luftballong. Jag kommer att få åka luftballong tillsmmans med en valfri person nästa år.

23.11.2015 kl. 19:53

När världen skräms

Förra söndagen passade vi på att åka ut på en upptäcktsfärd tillsammans med Clara. Skog, tystnad och dämpade färger är ganska bra motvikt för tankarna när världen skräms. Hon brukar kolla upp kartor på förhand och orientera sig fram till platser som ser spännande ut. Vi hittade ett gammalt gruvområde, en öde strand och en stuga vid vattnet med ett roligt grästak. På vägen hem stannade vi i Antskog. Det sägs att det ligger ett skeppsvrak djupt nere i en av sjöarna där. Om/när jag flyttar från Karis kunde jag tänka mig att hyra en sommarlägenhet i närheten av bruket.

På byns lokala anslagstavla stod det något om arrangerade ridturer men vi glömde att läsa mer om dem sen. Vad bra, konstaterade jag ändå i bilen, för jag har visat någon slags underlig tendens att anmäla mig hurtigt till en massa kurser och evenemang. Jag anmäler mig och inser först senare, när dagen närmar sig, att jag inte har tid för allting utan egentligen bara behöver lyfta benen upp i luften för en stund. Jag kunde alltså börja fokusera mer.

 

17.11.2015 kl. 19:20

Tillfälliga förebilder och avlägsna melodier

Världen behöver inte flera armbågar, tänker jag, och räknar upp mina kortvariga förebilder. De är helt vanliga kvinnor.

En försiktig hemvårdare som visade mig hur jag vill bemöta andra människor.

En steinerpedagog med den mjukaste rösten.

En modig scoutledare.

Min nuvarande danslärare.

Läraren i kraftgivande fotografi.

(Och antagligen många fler. Lite härifrån och därifrån sidu.)

Ibland möter jag personer som skaver på min energi. Jag brukar välja den tysta kunskapen av de här tillfälliga förebilderna men också av dem vars beteende stör mig på något vis. Sådan där vill jag inte vara, brukar jag tänka. För det betyder verkligen något när en tonåring bubblar av tankar på framsätet av min bil. Det är sådan jag vill vara.

Imorgon skall jag lyssna på Lisa Ekdahl, lämna november för en stund, luta mig tillbaka i ett mörkt rum tillsammans med en kompis. Jag kunde börja gråta för mig själv som tjugoåring till Lisas småklyschiga låtar. Varför inte? Det var dörrar och fönster och det var fåglar och det var vem vet inte jag. Hoppas hennes röst berör och tröstar mig fortfarande.

(Jag livar upp inlägget med några bilder från Lissabon och Sintra)

05.11.2015 kl. 20:49

Kulturhuset som inte finns

Ibland när jag går hem från Villa Haga och genom det smådystra marmorhuset Fokus här i Karis brukar jag leka med tanken. Tänk om hela den byggnaden skulle renoveras och göras om till en mer levande helhet där hela huset har samma öppethållningstider som biblioteket. Olika föreningar kunde låna/hyra utrymmen, det skulle finnas en lika stor tidningssal som i Ekenäs och ett café med billiga priser (alkohol/drogfritt för unga över 18). Det skulle finnas ungdomsarbetare på plats kvällstid (jag) som myser till det, ordnar program (grupper och workshops) och bjuder in gäster (artister och inspirerande personligheter). Jag skulle starta och koordinera en småskalig verksamhet där jag rekryterar vettiga vuxna som vill fungera som frivilliga vänner åt personer som upplever sig vara ensamma. Sen gäller det ju bara att få folk att använda huset också. Där behöver vi kulturarbetaren Miilo som sprider ordet och ansvarar för hela den visuella synligheten (avlönat arbete). En fredag i månaden skulle vi ha lov att arrangera något festligt. Allt det här skulle förstås bekostas av hårt arbete och den osynliga fonden.

21.10.2015 kl. 20:13

Annat jag råkar må bra av

Slappna av! Jag ser att min danslärare pratar till mig via spegeln. Det är mig och mina ben och min stela finska kropp han ser på, när han ropar relax-relax. Jag rör mig till funkymusiken och blir mjukare i rörelserna efter hand (blundar: ingen ser på mig eller se på mig bäst du vill), bekväm i salen, jag känner att jag lyckas och lär mig. Jag lär mig dansa och jag kan göra det var som helst. När som helst. Jag drömmer inte om stora scener, min kropp utstrålar inget sexuellt.

Annat jag råkar må bra av:

O Spela tennis med min bror på en gammal tennisplan, så som vi brukade förr. Ladda fickorna fulla med tennisbollar och serva tills alla gula bollarna ligger lysande längs kanterna.

O Städa undan allt som ger mig en kaotisk känsla i hemmet. Att slutföra och sköta ärenden så fort som möjligt istället för att skjuta upp dem och försöka komma ihåg dem senare.

O Att göra mycket. Tidigare hade jag för mig att jag mår bra av att göra lagom mycket och regelbundet hinna filosofera över min framtid. Jag läste några tankar av en psykolog som kritiserade självhjälpskulturen där vi ständigt granskar och söker oss själv. Det kan leda till mer förvirring menade han. Gå ut och möt världen, tänk på andra människor omkring dig. När jag gör mycket hinner jag inte tänka lika mycket, inte analysera sönder mitt liv.

O Jag mår bra av att planera framåt, att ha något att se fram emot. Speciellt nu när det blir mörkt och tungt. Jag kommer att se Lisa Ekdahl och Silvana Imam. Rätt olika musikstilar men mångsidighet, en slags öppenhet och små försök till mottaglighet kan inte vara helt fel.

20.10.2015 kl. 22:58

Så nära men jag har aldrig varit där

Miina Savolainen pratade om vår rädsla att mista/förlora något vi har för stunden och jämförde det med att ta en bild. Vårt behov av att föreviga det vi är med om och som vi blir en del av just då. Varje gång vi tar en bild förlorar vi samtidigt ett ögonblick som vi aldrig får tillbaks.

När man älskar någon som mest.

När barnen är små.

Jag fick ett trevligt avbrott förra veckan när jag cyklade ut till Ruissalo i solen och hösten. Det var en så vacker miljö där. En perfekt plats att stänga av allt annat som finns i livet för en stund. Hann träffa Julia och jag visade henne Geocaching. Jag testade det själv första gången under sommaren på jobbet och blev förvånad över hur roligt det faktiskt är. Det är något med överraskningen, det oväntande och finurliga som får mig att bli lite ivrig när appen tar mig till de vackra platserna i närheten. Platser som jag aldrig annars skulle besöka i min hemstad. Den senaste gömman var den finurligaste hittills. Högt uppe i ett träd. Vår fjärde långa käpp var tillräckligt lång för att få tag i öglan. När vi drog i öglan/klädhängarens metalldel var det ett måttband som vi kunde dra ner till marken, för att sedan skruva upp gömman och skriva vår logg i den. Vi hittade! Det kan vara att det är någon slags scoutnostalgi över det också.

12.10.2015 kl. 18:38

Spargrisarna i mitt liv

Redan som liten flicka sparade jag småpengar i en spargris som inte alls var en gris utan Mumin. Jag hade en egen bankbok där jag kunde följa med hur sparkontot växte varje gång vi gick till banken för att tömma spargrisen. Kvinnan (har ett minne av att det ofta var en kvinna) bakom disken brukade sedan hälla mynten i en maskin som räknade ut den totala summan. Det hördes ett rasslande ljud medan vi väntade och jag hoppades ju alltid på en så saftig slutsumma som möjligt. Ännu idag har jag kvar samma sparkonto som jag började spara på som barn, i ett annat format, och rätt ofta finns ordet spara med i mina tankar. Det här behöver inte alls betyda att jag är värst sparsam av mig utan ordet tillför även en viss andel stress i min vardag. Jag försöker leva utan att pengar skall ha ett allt för stort inflytande på mitt liv men dagligen dyker det förstås upp situationer där jag behöver dem och där jag kan välja hur jag använder dem.

Mina bästa spartips

1. Jag gav själv en utfärd till Bengtskär som julklapp åt mina föräldrar förra året. De fick ett handskrivet kort med ett löfte om att utfärden betalas bara de bestämmer sig för att åka. Det visade sig att de hade så många andra planer den här sommaren att just den här utfärden skjöts upp. Pris: 0 euro

2. Åk ut på resa med hjälp av Google maps. Om du har en stor skärm kan det vara kul att söka upp platser dit du alltid har velat åka och inbilla dig att du verkligen är där. Själv reste jag till San Francisco på söndagen och stod mitt på Golden Gate-bron. Pris: 0 euro

29.09.2015 kl. 18:20

Hemma

Det var nästan märkligt att vara hemma fem utan att ha en nästa tid att passa. Under sommaren har jag vant mig vid att packa ungefär samma prylar i samma väska: det jag behöver för att vara borta hemifrån några nätter. Nu letar jag efter den perfekta ryggsäcken samtidigt som jag är väldigt medveten om känslan som förföljde mig när jag senast steg in i ett köpcenter för några dagar sedan. Där finns så mycket jag inte behöver och så mycket jag klarar mig utan. Fördelen med att bo i en liten stad är att jag sällan blir utsatt för frestelsen att shoppa. Det här blir mycket tydligt för mig. När jag besöker en större stad ser jag fler människor med vackra kläder och fler skyltfönster med vackra kläder. Där får jag oftare yttre intryck i form av prylar som jag kunde tänkas behöva. Dessutom upplever jag det svårt att hitta kläder av bra kvalitet utan ser bara de där gamla vanliga kedjorna sprida ut sig framför mina ögon.

(Dessutom kunde jag ju skänka de här pengarna till personer som behöver dem mera än mig: skuggan).

Den senaste tiden har jag

o Bokat Dönsby B&B inför min födelsedag i november

o Levt utan bil en kortare tid och fått känna på de goda sidorna med att cykla/samåka

o Deltagit i en kurskväll med temat: högläsning för personer med minnesskador. När jag gick ut från biblioteket och hörde tivoliljuden från sandplanen hann jag tänka på hurdant myspys man ibland omringas av.

o Läst en meny högt för min 80 åriga mormor som påpekade att hon inte har några problem med sitt minne men med synen.

o Fått besked om att jag skall delta i grunderna i kraftgivande foto. Vi skall träffas i Ruissalo nästa veckas onsdag. Jag har kanske inte berättat för jag känner inte för att berätta allt om mitt liv men jag sökte in till logopedi under våren, blev stolt över att komma vidare till intervju men besviken över att ändå sen inte få en studieplats. Nu tänker jag att det alltid finns andra möjligheter och att jag fick mer tid att fundera på om talterapi verkligen är något för mig.

o Tänkt på hurdana privilegier jag har som vithyad finlandssvensk kvinna i trettioårs åldern. Visserligen kan jag uppfattas som aningen för gammal för att inleda nya studier eller ha en aningen för opasslig ålder för att fastanställas (jag borde ju bli gravid vilken dag som helst) men jag minns inte en gång då jag blivit utsatt för trakasserier på grund av mitt utseende. I varje fall inte sådana som skadat mig i längden. Det känns helt sjukt att fula ord och hot kan höra till vardagen för andra.

o Funderat på skillnaderna mellan att "leva ensam" och att leva i ett förhållande. Idag är det prick tre månader sedan vi var på vår första dejt i Fiskars. Det känns otroligt fint att ha träffat någon som vill mig lika mycket gott som jag vill honom. Ändå är jag på något sätt glad över att ha levt för mig själv en längre tid och sett på olika förhållanden utifrån. Fortfarande ser jag inte ensamheten enbart som en tid att längta efter tvåsamhet utan jag beskriver det hellre med fler positiva ord. Synd att singelskapet ofta kopplas ihop med ett desperat försök att hitta en partner. Singelskap kan vara både befriande och en tid att känna efter hur man själv vill leva sitt liv.

 

28.09.2015 kl. 18:25

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu