Vi är inga solrostjuvar

Prästen: ni är så härliga, att jag själv skulle vilja gifta mig med er! Jag fick vara med på ett fint bröllop i Vasa under helgen. Vi körde förbi bekanta platser och det kändes avlägset och lite overkligt att jag bodde i den staden för en kort tid. På vägen ner till Åbo fick vi syn på solrosor längs med vägarna och till slut kunde jag inte låta bli att stanna bilen vid en skogsväg, hoppa över diket och gå ut på fältet som var fyllt av de här solrosorna, nästan lika långa som oss. (Jag inbillade mig att bonden satt ute på sin terass med geväret laddat, med oss i siktet, men ingenting hände: vi var inga solrostjuvar).

 

21.09.2015 kl. 23:28

Analoga bilder från en upphittad minnessticka

Förra våren gick jag och Miilo en fotokurs tillsammans, i Galleri Zebra. Temat var kraftgivande fotografering som jag redan länge varit intresserad av. Kort: Vi jobbade i par, planerade våra fotodagar, var vi vill bli fotograferade, hur vi vill bli sedda, något som beskriver oss som personer. Vi fotade med analoga kameror och framkallade bilderna på egen hand, vi visste alltså först långt efteråt hur bilderna blev. Kort: Att vänja sig vid att se på sig själv utan att döma det egna utseendet, stanna upp och fundera på hur man blivit som man är och om det finns utrymme att förändras. Det här är mina egna tankar om metoden och det behöver inte kallas något sådant där fint utan vi fotar ju varandra och oss själv hela tiden nu mera. Mitt intresse för att använda fotografering i terapeutiskt syfte (med till exempel ungdomar) har blivit så pass stort att jag äntligen beslöt mig för att anmäla mig till grundkursen som ordnas i Åbo följande läsår. Hoppas att jag får en plats! Jag vet ännu inte om mina alla ordkonstkurser, skrivkurser eller fotokurser kommer att leda någonstans (annat än att jag fortsätter utveckla mig som person) men kanske jag en dag lyckas kombinera det sociala området med just de här kreativa ämnena jag tycker bäst om.

Julia och jag i Billnäs (Bildkomp: Emilia Nyberg). Josef frågade mig om jag skulle vilja stanna tiden nu och få leva hur länge som helst (ifall det skulle vara möjligt: sen när någon utvecklar ett evighetspiller). Jag svarade att jag inte vill stanna tiden och leva för evigt. För tänk att behöva se alla sina närmaste vänner försvinna ur ens liv och ständigt vara tvungen att börja om och skapa nya band.

"Titta närmare! Jag vill inte heller vara osynlig, skymd av någon vackrare med högre volym"

05.09.2015 kl. 19:19

Minnen

"Sommaren snurrar fortfarande runt i mitt minne. Långt söderut, nära Padva, stod vi och vände på gurkor och jordgubbar vid en självbetjäningspunkt tillsammans med några motorcykelmän som också hade stannat vid vägkanten. Den ena av dem hörde min barnsliga iver över färgen på de gröngulröda tomaterna och passade på att framhäva sin känsla för ironi. Jag vågade inte titta tillräckligt länge, för att hinna läsa vad det stod bak på männens läderjackor, utan koncentrerade mig på att pilla in mina mynt i en stor plåthink istället".

"Eftersom det var bara vi och mössen i släktens sommarhus, fick jag välja fritt bland de tysta rummen (jmf: förra året var huset fullt och vart än vi gick fanns barn eller mammor eller halvpappor eller gäster för dagen som försökte samla ihop tillräckligt många bestick inför lunchen). Jag valde rummet med flest sängar och sängen i hörnet med utklippta pappersrosor ovanför dynan. Fönstren i rummet gick att täcka in med linnedukar som hängde på spikar och det blev alldeles bäckmörkt innan midnatt. Jag letade mig fram med händerna, kröp ner bland de svala lakanen och somnade bums. Utan att hinna räkna hur många dagar det var kvar tills vi två skulle ses igen och utan att skriva jag saknar dig. Jag sov elva timmar i Brunos säng. Det var han som hade klippt ut rosorna på väggen".

04.09.2015 kl. 17:51

Vilken sida väljer du och finns det bara två förresten?

Det råder inget tvivel om att flyktingar är veckans ord.

(Något liknande har pågått i flera år men först nu får media mig övertygad om att det händer saker).

Jag läser olika personliga åsikter och önskningar och uppmaningarna bara fortsätter svämma över i mitt flöde. Jag kan inte låta bli att påverkas men jag svarar med tystnad. Så gör jag ofta. Jag tänker klart meningar innan jag öppnar min mun, som om det inte skulle gå att ändra på det jag sagt senare, som om mina ord vore hugget i sten när jag en gång uttalat dem. En del påstår sig forma sina tankar och komma fram till sin åsikt medan de pratar och diskuterar med andra. Jag vill ha mera kunskap och information först, innan jag väljer vad jag tycker. Vad händer sen? Ingen vet. Ingen kommer att veta. Jag känner mig inte som en finländare ens. Jag har ingen kämparglöd för fosterlandet. För att vara ärlig. Okej, Martti Ahtisaaris ord skulle väga tungt nu om jag skulle läsa dem, han har ju faktiskt vunnit fredspris, har ni sett några ord av honom annars? Om jag får barn kan de lika bra få bo i andra länder bara de får leva tryggt. Om jag inte får barn kan jag lika bra ta hand om andras barn så att de kan få leva tryggt. Vad om vårt land sakta fylls med en annan tro och en annan religion som tar över och förgiftar stämningen här (en av de motreaktioner jag läste). Ta inte våra skattepengar! Använd inte upp våra stöd! Jag tänker inte ens kommentera det där, då jag ibland samarbetar med socialbyrån. Men om nöden är nu och flera år tillbaka och vi rusar runt med överfulla klädkassar, delar kaotiska bilder och artiklar utan att läsa dem först, erbjuder våra hem, berättar våra egna erfarenheter, anklagar de anonyma rasisterna och använder oss av det för mig så abstrakta ordet regeringen, som vi valt in och som kändes så avlägsen från första början.

Men det är ganska självklart för mig egentligen.

Jag behöver inte tänka på det länge.

Jag är på er sida (alltså: hjälp till så mycket det bara går). Även om jag inte säger det lika högt.

03.09.2015 kl. 18:39

Den senaste tiden

Den senaste tiden:

Har jag försökt höja min kondition. Inte har den varit usel precis men den har försämrats märkbart under de lataste sommardagarna. Nu mera dansar jag två dagar i veckan också och märker hur mina fötter blir några sekunder efter musiken. Det blir höstens utmaning: att komma ikapp funkyjazz-svängarna.

Jag har också överrumplats av alla uppmaningar om att donera pengar eller börja som vänfamilj eller delta i demostrationer eller skriva under eller i varje fall försöka känna efter: har jag ett dåligt samvete? Jag vet att jag redan hjälper till på olika sätt och det blir inte större om jag skriver ut det. (Kanske jag borde hjälpa lite till, lite till).

Jag köpte en turkos peruk och tänkte vara Paradisio på en fest.

Jag fick ta del av en brasiliansk jujutsu-träning igår och lärde mig ett strypgrepp. Det var en aning obehagligt faktiskt, att klämma runt strupen tills den andra klappar två gånger i golvet. Fnissade när tränaren sa att man skall man släppa greppet direkt när den andra klappar och inte lite till, så som man kanske skulle ha gjort på sin egen bror i tiderna.

På jobbet: fortsätter som vanligt. Trivs med att jobba med tonåringar och ungdomar i olika åldrar. Det känns som min ålder. Jag får vara en storasyster på heltid som kan ta emot några raka ord utan att det fäller och jag finns till om ni behöver mig.

Jag stannade upp vid en finsk sång som plötsligt, helt ur intet, påverkade mig med sina ord när jag körde bil. Jag har aldrig lyssnat på den ordentligt utan tagit förgivet att det inte är en låt i min stil, bytt kanal och fastnat för det där vanliga. Därför tänkte jag avsluta med orden: Olen huutava ääni, kaatuva puu, en pelkää pimeää.

 

31.08.2015 kl. 17:54

Loggboken II

Jag besökte Lissabon, den vackra staden på kullarna, ficktjuvarnas paradis. Jag skulle inte ha varit förvånad ifall spårvagnen skenat ut och krockat med husen under färden, åstadkommit sprickor i de gamla smyckade kaklen. För så nära åkte vi. I branta uppförsbackar och längs smala gator, bland med turister (och ficktjuvar), demostranter med ge oss våra pengar-plakat och mina stora favoriter, tuk-tukarna. Vi sparade dem till slutet. Den sista dagen tog vi en tuk-tuk ner från slottet som ligger på en plats med panorama-utsikt. Mamma och jag skumpade omkring på baksätet medan den vänliga chauffören svängde vant över kullerstenarna och ropade något oförståeligt åt valfria personer som råkade stocka trafiken för stunden. (Sista morgonen var det också en okänd man som bar mammas kappsäck hela vägen ner för trapporna så att vi hann till metron. Han försvann lika snabbt som han dök upp men jag ropade "thank you very much"). Jag har mycket mer att berätta efter den här sommaren. Om hur jag har upplevt en starkare känsla av frihet än vad jag gjorde som yngre, under den där klassiska frihetstiden. När jag snuddade tanken: jag behöver inte leva som ni. Jag passerade en gammal klasskamrat här om dagen medan han väntade på sina elever och jag konstaterade att vi är de där vuxna nu som jag så länge såg från avstånd. Förstås gör jag sådant som vi lärt oss att sköta om i den vuxna världen också (tvättade fönster igår och sneglade på mattorna när jag var klar) men jag tycker faktiskt att det finns roliga sidor med att inte vara riktig ung mer.

20.08.2015 kl. 18:01

Loggboken

Den här ledigheten har pågått hur länge som helst redan känns det som. Först tänkte jag, fyra veckor är ingenting efter hela långa året, men jag har verkligen tagit ut det mesta av min lediga tid den här gången. Jag har varit social och lite osocial, påbörjat tre böcker som fortfarande är på hälft, rott med pappa tills jag fick blåsor i handflatorna (det tog inte länge), doppat mig få gånger och framför allt pratat mycket om att kanske doppa mig imorgon, pratat en lång stund med mummo i bilen upp till Ylöjärvi, jag har en omvänd dygnsrytm nu, jag har luggit i en park i gräset med Sandra, ropat ut voho från en taklucka i bilen med Raisa, kört mycket bil, för mycket bil, har pyntat och firat min balkong, yrat med Jolin och halva stan på Karisnattn, vaktat barn i gamla huset på Alingsåsgatan, har kramats en massa helt plötsligt (när du minst anar det), besökt Närpes, Kaskö och Kristinestad för första gången. Nu sitter jag i Pargas i Emmas sommarställe, här är vackert och svalorna flyger ovanför oss medan hon kanske skriver på någon kommande bok och jag låtsasskriver för att fortfarande vara en i gänget: vara en av dem som brukar skriva på sin fritid. Hur skall jag avsluta utan att ni blir störda av att jag precis rabblade upp allt jag gjort? Ni vet väl att det inte har varit alldeles för perfekt heller men jag har nog lätt för att bli ivrig över ganska små händelser.

06.08.2015 kl. 20:38

Semestrus ledugosos frihetos

Den senaste veckan har jag turistat som en tok och funderat på hur det kommer sig att just de här olika människorna som jag umgås med har dykt upp i mitt liv, för att bli en del av det för en stund eller för en långlång tid. Andras liv intresserar mig och jag tror att det är en bra utgångspunkt när vi möts. Vi fick besök av Ibrahim som tagit en tur runt världen för att besöka personer han mött på olika resor. Julia var hemma och passade på att dela dagen med oss. Det var roligt att också visa sina egna hemknutar och sådant som hör till min vardag, man glömmer lätt att något så självklart för oss kan vara exotiskt för andra. Vi klättrade upp på utsiktsberget och plockade smultron på strå. Ibrahim blev överlycklig av smultronen, på vägen ner halkade han och höll bären så hårt i näven att de blev till smultronmos. Vi besökte Åbo, festivalen H2Ö och fängelset där det pågår olika uställningar i modern konst. Det jag fastnade mest för var de handskrivna texterna i de gamla cellerna. "Vem har rätt till blåhimlen", "Jag är oskyldig", "Jag ångrar inget, jag ångrar inget". Avslutade veckan med en båtresa till Utö, som jag länge velat besöka och hade turen att få sällskap av Josef. Vi lärde oss att det verkligen finns en fågel som liknar kråkan men heter Råka och att den heter Corvus Frugilegus på latin. De är rätt komiska de där latinska namnen egentligen. Vi hade läst om den stora stormen på förhand som skulle infinna sig på söndagen men fick höra att "stormen blivit inställd" när vi steg in på båten och tyckte det var trevliga nyheter. På Utö hälsade vi på Annika som bjöd på blåbärspaj, tittade på fyren och tog del av det idylliska långsamma tysta livet på ön. Trots att vi bara var borta lite över ett dygn kändes det som om bilarna körde lite onödigt hårt i centrum senare.

27.07.2015 kl. 22:09

Satu

"Om man stod tillräckligt nära honom och nära ansiktet var det lätt att känna om han log, även om det var mörkt i rummet. För han log med kinderna".

Vi har kört hela vägen upp till Jakobstad för att skriva tillsammans. Det är inte lika organiserat som tidigare utan bara för att vi vill det. Jag blir alltid inspirerad, liksom av livet över lag, när jag bekantar mig med nya platser och får inbilla mig hur det är att leva i andra småstäder. Det är ju inte staden i sig utan stämningen, tryggheten och samhörigheten som jag kan sakna om jag flyttar någon annanstans.

12.07.2015 kl. 12:38

Små utfärder i juni

Jag kan nog inte klaga på att det skulle råda någon brist på vackra områden i min närhet. Både på min fritid och under arbetsdagen har jag haft möjlighet att åka på små utfärder. Jag följer nu mera Raaseporinainen på Instagram och blir själv sugen på att flytta hit när jag ser hennes bilder, trots att jag redan bor här. Nu i juni har jag annars fastnat för en sång som heter Svarta Madam. Sångaren sjunger bland annat: krossar glas för jag kan det, kristall för jag kan det, porslin för jag kan det, ingen ande i mitt glas.

När jag springer genom Billnäs brukar jag tänka på Faces när det fortfarande ordnades på det gamla bruksområdet. Som yngre var jag lite "rädd" för Faces faktiskt, vilket högst antagligen berodde på egna fördomar och okunskap. Senare insåg jag att det är hur skön stämning som helst på festivalen och ett bra sätt att komma i kontakt med olika kulturer.

Hållnäs och Svartå får mig att tänka på gamla scoutläger. Vi planerar på att göra en paddlingstur senare i sommar, med mina kusiner, ner längs med ån från Svartå till Karis.

Långt nere i Prästkulla hittade vi en plats med över tio övergivna gamla bilar. Det var spännande och kusligt på samma gång. Sällan har jag sett en liknande plats. Bilarna står kvar från ett annat årtionde medan sommargästerna byts ut och ingen vill vara den där besvärliga typen som klagar på skrotet. Det växer en ung rönn i förarsätet, radion spelar fågelkvitter och dörrarna står olåsta, skrev jag när jag kom hem.

Jag har prövat den nya japanska restaurangen i Fiskars och besökt Åbo där jag fick se närmare på bananflugornas vingar i ett mikroskop. Bananflugorna somnade vips när vi sprutade in koldioxid i provröret och vaknade senare utan att veta att jag hade tittat på deras fina vingmönster. På söndagen tog en kompis mig in på en traktorstig, ner över en äng och genom högt gräs. Vi skrämde bort en hjort och fick några småsår på benen men kom sedan ut till en fantastisk ödslig plats där bara vi två kunde sola bort hela dagen. Hangö hör för tillfället till mina absoluta favoritställen. Jag tog tillfället i akt och sprang över klipporna medan min handduk fladdrade bakom i händerna som en Superman-mantel. Nästan inget kunde få mig att känna mig olycklig i den stunden.

07.07.2015 kl. 20:07

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu