Rörelser, rör inte, hur du rör dig, beröring

Vi står och räknar linjerna i ett nersågat träd. Tjugotvå ringar, räknar vi. Trädet klyvs och torkar över sommaren, brinner i bastun senare. Det doftar kåda i skogen, det klibbar i händerna.

Andra gör skivor av gamla träd, trollar fram ljud ur fårorna. Eken blir klassisk musik, björken kvittrar nästan.

Du pekar på linjerna under ögonen och undrar hur de låter.

Jag vill inte vara ung längre, kanske de sjunger.

Jag läste att Satu hade kammat hem vinsten i Arvid Mörne. Det glädjer mig. Hennes språk är korrekt (hon vet vad hon gör) och jag får känslan av att hon är här för att skriva på allvar. Hon lämnar bort onödigt svammel, skriver otroligt bra dialoger och lyckas vara både rolig och poetisk samtidigt.

Nu har bilden på mig inte så värst mycket med någonting att göra men jag hittade den nyligen och kände först inte igen mig själv. Naket och vuxet, tänkte jag. Och beskrivande för en situation där jag trivs väldigt bra.

09.05.2015 kl. 11:02

Nu börjar det!

Körsbärsträd, liljekonvaljer, syréner, blåklockor, pioner, pappas rosor.

Nu börjar det, nu blommar det!

(Jag föreslog åt Linda att de kunde ta sina bröllopsbilder framför en syrénbuske i juni men fotografen var inte helt med på idén. Det lär behövas lite mer än en syrénbuske för att lyckas.)

En skylt i biblioteket uppmanade besökarna att utbyta sticklingar med varandra, det gick att lämna dem på en hylla vid ingången. Vilket mysigt initiativ. Jag kan inte få nog av påhitt som är menade enbart för att sprida glädje hos andra. Tidigare läste jag att det gick att låna böcker i en metrovagn och att en kvinna ordnar kurser i hårflätning. För att papporna skall få chansen att fläta sina döttrars hår och få dela den lilla fina stunden med varandra. När den ena pysslar om den andra.

Min cykel har punktering och jag rullade in den på den lokala cykelcentralen. Lindroos R, skrev ägaren för hand på en liten lapp och lovade ringa upp under veckan. Jag får hjälp av en fotostuderande som skannar in bilderna från kursen jag deltog i tidigare. I gymmet jag tränar i (bara ibland) hör det till att ropa hejdå åt de andra när man går. En person jag lärde känna under hösten överraskade mig med att skriva att han kommer till Finland i juli. Det kan hända att vi besöker festivalen H2Ö tillsammans.

Ville samla alla tankar som fått mig att le lite den senaste tiden, inte stort men så där för mig själv, för min egen lyckas skull som jag nu delar med dig.

06.05.2015 kl. 22:19

Kunglig möhippa

Brunch, skrattande kvinnor, en holme, brudbastu, årets första dopp, framdukad mat, kungligt tema. Sakta börjar jag förstå det roliga med att klä ut sig och att satsa när det gäller valet av utstyrsel. Det blev hur komiskt som helst att se de andra vandra omkring i balklänningar, kronor, doktorshattar, huvudbonader, handväskor, handskar och smycken ute i skärgården. Hälsa kungligt, kalla varandra för Silvia och läsa om den kungliga svensexan som ägde rum samtidigt (Lindas blivande man heter inte Carl Philip dock).  Det här var en dag som jag kommer att minnas länge. Så många fina kvinnor som samlats för att fira Linda.

04.05.2015 kl. 22:54

Utrikesministeriet hälsar

De flesta har följt med jordbävningen i Nepal. Kanske har ni redan deltagit i insamlingen? För tillfället räknas 5000 enskilda personer ha mist livet i katastrofen och antalet döda kan högst antagligen fördubblas. Det är sjukt mycket människor. Hela Karis. Och varje enskilt dödsfall sprider enorm sorg för den närmaste familjen. Tiotusentals sörjande. (I hela landet bor det omkring 27 miljoner människor). Ibland läser jag om hur volontärsresor kritiseras och om hur folk ser det som ett sätt att få en fjäder i hatten. Frågande: varför hjälper ni inte finländska barn först och sådant? Jag själv hoppas att allt fler fortsätter att resa till Nepal som turister och volontärer. En längre period när det gäller arbete med människor och kortare om det handlar om arbete på naturområden. Bara ni kollar upp organisationen på förhand. Säkert finns det flera som luras, för de behöver desperat pengar. Den organisationen jag arbetade för tar emot en eller några volontären åt gången och vi betalade en liten summa pengar direkt åt dem för maten/rummet (de levde på de pengarna: köpte mat och kläder åt barnen). Allt övrigt, duschade barnen, ordnade program, lärde dem engelska, gjorde vi på vår egen tid. Jag kan inte se hur det kan ha skadat barnen. Förstås kan det vara skadligt när de skapar en relation till okända människor som de lär känna för en tid och sedan kramar farväl för gott. Men de har sin familj, samma bröder och systrar, som alltid tar hand och bor med dem trots att hon med vit hy åker hem. I Finland har jag gjort flera praktiker med barn/unga och personer med handikapp som varat i sex veckor. Alla som studerar inom det sociala området gör lika korta praktiker i början. Jag har vikarierat, hoppat in, träffat nya vikarier varje gång. I Finland. Jag har gjort hembesök inom vården till äldre människor utan att de träffat mig tidigare. Go´kväll, behöver dina fötter smörjas här eller? Hur skadligt kan det vara egentligen? Hur många fjädrar får vi för det?

Nu är det redan tre år sedan jag vistades på de platser som för tillfället är ett stort kaos. Bilderna i nyheterna gav mig ändå tydliga flashbacks. Starka känslor av att ha besökt en annan värld. Det är vi och dom. Vi kan ta oss dit, de flesta av dem kan inte ta sig bort. Jag tog kontakt med den stora familjen utanför Kathmandu: de hade klarat sig och höll sig tillsammans på en trygg plats. Många av nepaleserna lär sova utomhus, under öppen himmel, i rädsla för efterskalv som kan vara femsex dagar efter jordbävningen. Trots att flera av husen runt om i städerna klarade sig, det var värdefulla gamla tempel och historiska byggnader som totalförstördes, finns det stor risk att de svaga höghusen skadats och rasar i ett senare skede. Jag följer med utrikesministeriets blogg från Kathmandu och där meddelade de att de fått kontakt med alla 240 finländare som vistades i landet under jordbävningen. Själv besökte jag utrikesministeriet två gånger. Första gången hittade jag inte dit men en främmande man lovade skjutsa mig till platsen med sin skoter. Ni hör ju själv hur det låter, synd att man måste vara så rädd hela tiden. Men jag tog chansen, satt bak och höll honom hårt kring midjan. Han lämnade av mig utanför ytterdörren med ett stort leende och med en sedel i handen.

01.05.2015 kl. 11:34

Den bästa månaden närmar sig

Den bästa månaden närmar sig: maj. Jag kommer att vara ledig en vecka då för att fira våren. Spontant fick jag för mig att jag kunde åka upp till Jakobstad och lyssna på Jens Lekman. För det är ju sällan man åker iväg på roadtrips så där bara, nu längre, men får se hur det blir. Om någon förutom Milton och Jennifer känner för att hänga med är det bara att anmäla sitt intresse.

Förra lördagen bjöd jag mamma på teatern Ronja Rövardotter. Den var precis så bra som den skall vara, det går liksom inte att göra ändringar i en saga som alla känner till. Dessutom inför ju en bekant handling, att veta exakt hur det kommer att gå, lite trygghet i livet som annars gungar av oroliga tankar ibland. Okej, nog hände det en massa som jag inte kunde vänta mig också. Helheten var vacker och huvudpersonen Julia var en perfekt Ronja. Av någon anledning tycker jag ofta mest om pjäser som riktar sig till barn. De är ofta mer estetiska och tilltalar fler sinnen. Ibland kan budskapet i en teater vara för tydlig och publiken serveras djupa tankar på fat. Insåg att det är därför jag tycker om dans: där finns nästan inga ord och det blir rörelsen, färgerna och musiken som berör. Resten av känslorna får du tolka på egen hand.

Min kollega berättade om ett band som hette 1r+k i tiderna. Ett rum och kök. (Det var också  han som föreslog pseudonymet Zorro åt mig för att det betyder räv på spanska. Vissa förknippar mig med rävar nu mera). Om min lägenhet skulle vara ett band skulle den heta likadant plus balkong. Jag är lite ivrig över min balkong faktiskt, inbillar mig att jag sitter där hela sommaren. Just nu känner jag inget behov av att åka någonstans, utan bara vara, vila huvudet en stund här på hemgatan.

27.04.2015 kl. 21:56

Tack för ditt bidrag

Det ser illa ut för min egen del gällande skrivtävlingen jag nämnde tidigare. De meddelar endast de personer som vinner pris och med tanke på att det brukar skickas in runt hundra bidrag har jag en viss förståelse för att de övriga inte får något besked. Blir spännande att se vem som vunnit och läsa novellen. Det tog länge för mig att skriva nio sidor. Jag samlade mina korta texter och funderade på formuleringar och läste det jag skrivit högt flera gånger. Böt ut orden. Klockan var mycket men jag var nöjd/stolt över att jag fått ihop en så lång helhet till slut. Jag som knappt fick ihop två sidor tidigare, på den tiden. Och det gjorde säkert alla andra som deltog också. "Tack för ditt bidrag", "Tack för din ansökan", "Tack för ditt deltagande". Några korta ord till alla som deltog kunde vara ett trevligare avslut, anser jag. Det är bra att visa åt unga människor att det de gör uppskattas, annars kanske de slutar göra vid något skede. I det här fallet står det tydligt utskrivet i reglerna så jag kände till det på förhand men jag hoppas att alla förmän som ansvarar för rekryteringar skulle fatta att visa respekt för personer som skriver ihop tiotals arbetsansökningar och väntar på svar. Som aldrig kommer. Hoppet försvinner inte helt innan du har svaret svart på vitt. Du fick inte jobbet. Det är det minsta ni kan göra. Ta dig i kragen chefen, visa respekt! (Så som många vuxna brukar säga åt arbetslösa ungdomar: ta dig i kragen, hör du!).

"Det var Luigi som började kramas så att det kändes på riktigt, genom att hålla om en lång stund. Kramen signalerade lika mycket självsäkerhet som de inövade handskakningarna under modersmålstimmen. De hade iscensatt arbetsintervjuer och lekt att de sökte sommarjobb till den lokala grillkiosken, för att de tyckte om korv och sådant. Luigi hade flyttat hit från Italien och lärde sig snabbt svenska. Han kunde uttala klöver, hjärter, ruter, spader med en brytning som det var lätt att tycka om. Det var han som hade följt med Julia och pekat på baren längst ner i gränden innan de tog farväl den kvällen. Han kysste henne turvist på varsin kind och hon fumlade för kindpussar hörde inte till hennes hälsningsfraser".

22.04.2015 kl. 21:48

Hela staden dansar

På morgonen hann vi sjunga bland annat "klappa händerna om du är riktigt glad" för min brors pojke, Max. Han tryckte sin lilla kind mot mig i famnen och lyssnade när jag sjöng sakta för honom när ingen annan hörde. Jag älskar honom, redan. Resten av helgen har varit fylld av dans och temat för vår grupp var Charleston. Fem gånger stod vi i bakrummet och repeterade de sista osäkra stegen, färgade läpparna rödare än någonsin och trängdes bakom scenen i våra höga klackar. Den bekanta musiken började spela, ljusen tändes och det var bara att hålla god min om vaderna kändes darriga i början. Det var bara att hålla god min om några steg glömdes bort. I år var jag betydligt modigare på scenen och tittade upp med en självsäker blick i slutet (så kändes det inombords i varje fall). "Se, vad vi lärt oss", "titta, vad vi kan", "vi vill också vara med". En i gruppen hade hört någon i publiken säga "noi mummot tanssii ihan lopussa". Jag är inte redo för den titeln ännu men om jag själv ser ut så som de andra när jag är över fyrtiofem kommer jag att känna mig bara frikin hot. Hurja Piruettis tjugo år firades med jubileum, skumvin, rörande tal och gamla filmklipp alldeles från början. Då var de omkring trettio elever och nu runt åttahundra. Hela staden dansar snart. Grundaren Katja Köngäs har påverkat otaliga ungdomars fritid: några första elever påstod att de bär Hurja Piruettis hjärta. Hon är målmedveten, sprider glädje, får unga/gamla att våga göra sådant de kanske inte tidigare vågat, skapar upplevelser, show, gemenskap och hon är framför allt en god förebild. Hon sa att hennes framtid inom föreningen är ristat i sten. Hur tryggt är inte det att höra för många unga vars framtid lutar hit och dit?

19.04.2015 kl. 21:24

Där ljuset faller som vackrast

"Nu är den här!". Tillsammans med Ann-Sofi, Christel, Clara, Elin, Ellen, Emma, Ida-Lina, Maja, Malin, Sam och Satu har jag deltagit i Litterärt skapande 2013-2015. Det är en längre skrivkurs som ordnas av Centret för livslångt lärande. För mig personligen var det en stor grej att bli antagen av så pass många sökanden och kanske en av få gånger jag känner att jag sysslade med något konkret (synliga bokstäver på tomt papper). Det sociala området är rätt osynligt och trots att det jag gör dagligen kan leda till en positiv förändring i en annan persons liv, är det svårt att direkt peka ut resultat. Jag tror att det kan vara min styrka när jag skriver, att jag jobbat i direkt kontakt med människor. För jag har otroligt många möten bakom mig efter tio år av arbetserfarenhet med personer i olika åldrar och livssituationer, de har alla påverkat mina känslor och tankar och hur jag ser på dig när vi möts nästa gång.

Att få skriva korta texter och vara en del av vår antologi, Där ljuset faller som vackrast, är också det ett konkret resultat och avslut på den här kursen. Här kan du gå in och läsa mer om boken. Ida-Lina har designat pärmen.

"Snart är vi de sista som går ut ur sovrummen där det ibland är otydligt ifall någon somnat in för natten eller för gott. Hon andas, andas inte, andas, andas inte med en öppen mun. I nästa skift är sängen tom med en rund grop i dynan av ditt huvud. Elsa ringer och frågar efter dig. Hon är inte här för tillfället svarar jag och skrattar kort i en slags obehärskad panik".

18.04.2015 kl. 09:06

Uno & cokis

Jag hade besök av en sexårig flicka på lördagen. Vi spelade datorspel (en ekorre som skulle klara olika banor), gungade på skolans gård och hade springtävling i parken, hon vann. Efteråt satt vi i Serendi, drack cokis och spelade Uno, hon vann. För en stund tänkte jag, det här är meningen med livet. Om andras barn kan ge mig så där mycket mening i mitt liv, behöv jag uppleva känslan av att få egna eller kan jag redan nu förstå den magin som alla föräldrar pratar om? Nu kan jag däremot plocka ut bara de bästa bitarna, vara den där roliga typen som kommer med på utfärder och bara säger nej ibland.

12.04.2015 kl. 22:24

Om orörda konton

Förra våren kom jag av en händelse in på en blogg där en skidåkare hade skrivit en rörande berättelse om hur han mist sin vän i nerförsbacken bara några dagar tidigare. De hade nått toppen tillsammans en solig dag, jublat över utsikten och börjat åka nerför med frihet i bröstet. Efter en längre stund hade han stannat för att titta bakåt och såg ingen. Han såg en bred spricka i snön men ingen vän. Efter den historier började jag följa honom på Instagram och såg mäktiga bergstoppar susa förbi i flödet, blandat med folks barn och inredning. Det var något med livsstilen som fascinerade mig. Att de som klättrar upp i höga berg för att skida ner i pudersnö vet att följande åk kan vara det sista de åker men ändå gör det. Jag kan inbilla mig en smula av adrenalinet och ivern. Bara du och berget. Full fokus i benen. Alla mina små framtidsplaner känns torftiga i jämförelse, varje gång tanken om att allt kan ta slut imorgon, slår mig. Här om dagen tänkte jag att det var länge sen jag såg en bild från just honom. Jag kände inte honom personligen men blev ändå väldigt illa berörd när jag gick in på kontot och såg att det var 27 veckor sedan han uppdaterat. En bild från Chile med hälsningen you won´t hear from us in a while och en massa rest in peace. Jag rös. Vi kommer att lämna en massa orörda konton efter oss. Korta sista uppdateringar att stirra på.

12.04.2015 kl. 21:30

Bilden är tagen av min fina vän Emilia Nyberg.

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu